Vår Louie
Helt sjukt vad tiden går fort! Att förvärkarna gjorde sitt jobb hela vägen, det hade jag aldrig trott om någon sagt söndag för 3 veckor sedan att dom kommer ha gjort allt förjobb, att det kommer gå undan och att jag kommer vara 10cm öppen när
jag kommer in till förlossningen.
Helt gråtfärdig och less, ont överallt och ville bara gräva ner mig, det var jag för tre veckor och en dag sedan. Söndagkväll vid 9 var lillen helt galen i magen, han rörde sig konstant och i stora rörelser, inte alls som han gjort senaste veckan. Vid
halv 10 var jag så trött, vilket jag inte varit på flera veckor, sa till J att det kommer säkert sätta igång inatt bara för att han rör sig som han gör och för att jag var så trött som jag var. Gick och la mig och hann somna till och sov kanske
i 2 timmar innan jag vaknar prick kl 02 av en stark värk. Klev upp och gick på toa, ställde mig i tvättstugan och tog en till värk, och en till, avvaktade några minuter innan jag väckte J, ville inte väcka honom i onödan. Men värkarna kom bara tätare
och tätare, avlöste varandra hela tiden, jag hann inte få någon paus. Kvart över 2 väckte jag J, han ringde sin mor, jag ringde förlossningen, hann inte prata med dom många sekunder innan dom bad mig komma in och fort som tusan var hans mamma
här för att ta Theo och vi fick skynda oss in, värkarna avlöste varandra hela tiden, jag hade panik! Tycker synd om J som fick köra, det skreks en del i bilen och jag trodde ett tag där att han skulle komma i bilen, LÄNGSTA bilresan i mitt liv. Väl
inne fick dom ta mig upp mig på en bår och springa med mig till förlossningen, 03:10 blev vi incheckad, 10cm öppen och redo, 03:33 tittade vår minsta prins ut. Det var helt sjukt va fort det gick, hann inte riktigt med. Men är bara glad att vi hann
in och att allt gick bra, väldigt häftigt att man klarar av det och helt utan smärtlindring. Ut kom han på sina 3980g och 52cm, vår Louie. ❤️
