Evelina Strandberg

När jag blev 18 var jag inte redo, nog längtade jag, men mest i mina drömmar. Men jag gick ju i skolan, jag levde ju tonårslivet. 

När jag blev 20 fick jag ännu ett syskonbarn och aldrig har jag varit så avundsjuk, då växte barnlängtan ännu mera. 

Snart 22år fyllda och ännu ett syskonbarn kom till världen och gravidmagar och bebisar dök upp ÖVERALLT. Aldrig har jag känt att något saknas som då, aldrig har jag längtat så mycket efter min tur. Aldrig har jag någonsin tänkt att det ska vara så jobbigt att se andra med gravidmagar och bebisar.

Men man är inte en i att skapa ett liv till världen, man måste vara två om det, det är ju ändå någon som ska finnas här resten av livet, som man ska älska villkorlöst.

I september kom ett svagt +, aldrig har jag varit så lycklig, aldrig har jag velat något så mycket som detdär plusset. Vi var glada, vi pratade mycket om vad som kommer härnäst, i en hel vecka fick vi leva i en liten bubbla. 

En vecka efter plusset var det som att vakna upp med en rejäl smäll på käften, vi hade hunnit bygga upp så mycket på bara en vecka så när jag gick på toan den morgonen var det som att alla drömmar rasade, där och då tömdes alla mina känslor med dendär ärtan som vi trodde skulle blivit ett liv, allting bara spolades bort i toaletten, bara sådär. Aldrig har jag mått så dåligt som den dagen, tårarna slutade aldrig rinna. Det gjorde så ont, vad hade jag gjort, varför förtjänade inte jag att bli mamma, alla onda tankar som fanns besökte mig, aldrig har jag tryckt ner mig själv som då.   

Men nånstans hade vi ändå turen med oss, i oktober kom ett + på stickan igen, efter 500 graviditetstest så var det ett plus som blev starkare, det var omöjligt att tro på det, att det skulle gå månaden direkt efter missfallet. Väldigt avvaktande var vi och bokade även därför in ett tidigt UL för att verkligen se om det ens var något där inne. 

Och här är vi, 11 oktober kom första plusset, vi fick se vårat lilla pyre och dess hjärta pikka den 8 november, aldrig har jag varit så orolig under flera månader men ändå liiite lycklig längst där inne. Den 21:a januari fick vi äntligen veta att du växte och mådde bra och som din pappa var stensäker på, att du är en pojke.

Idag är det den 26:e juni, EN dag tills du är beräknad. Jag har alltid trott att du skulle komma tidigare men ack så fel jag hade, men vad spelar det för roll, vi längtar ihjäl oss efter dig och jag är så less på att vara gravid men så länge du mår bra så får du väl komma när du vill. Förstå att 9 månader har gått, datumet vi har stirrat oss blint på är imorgon, denna längtan efter en liten människa.. Ord går inte beskriva hur lycklig jag är, snart är mitt liv fullbordat, jag har mannen jag älskar över allt annat och aldrig skulle vilja leva utan och snart är vi en familj, snart är vår son i våra armar.. Min dröm går i uppfyllelse, jag har allt, jag är så rik på livet ❤️